You can get addicted to a certain kind of sadness
Like resignation to the end, always the end
So when we found that we could not make sense
Well you said that we would still be friends
But I'll admit that I was glad that it was over

Now you're just somebody that I used to know...


Somebody That I Used to Know - Walk off the Earth

En fantastisk låt!!!! Ännu mer fantastiskt är det att dom är fem stycken som spelar på samma gitarr!!

http://www.youtube.com/watch?v=d9NF2edxy-M&feature=g-all-u&context=G23a5725FAAAAAAAACAA

Vi försov oss idag, jag vaknade klockan tio! Skulle va på MVC kl 11.15 för efterkontroll!




Hejs!

Lillan va beräknad till den 16 November.. Men hon va envis.. Mycket envis!

Den 29 November på kvällen kände jag att jag hade ont i magen, mest på vänster sida. Reflekterade inte särskilt mycket över det. Vid denna tiden va jag bitter och helt övertygad om att det inte skulle komma någon bebis.

Den 30 November, precis när Andre hade kört i väg till sitt jobb kände jag av smärtan i magen igen. Nu hade jag även lite ont i ryggen. Och helt plötsligt som från ingenstans kände jag att det var värkar. Dom kom och gick men det gjorde inte särskilt ont. Ringde genast Pappa Andre och förklarade läget.
Vi bestämde att vi skulle avvakta eftersom det bara hade kommit ca tre värkar och vi ville ju va helt säkra på att det va något på gång. Det kändes ju helt overkligt!
Jag kunde självklart inte somna om! Nervositeten hade slagit till...
Gick upp på toaletten och upptäckte att jag hade fått en blödning. Ringde Andre igen som genast vände hem igen, ringde förlossningen och bestämde att vi skulle komma in på en koll.
Allt detta hände kl 07.00 på morgonen..
Lagom tills Andre hade hunnit hem igen så va såklart värkarna som bortblåsta!
Vi åkte in till förlossningen där dom gjorde ultraljud och körde en ctg kurva. Allt såg bra ut och dom kunde inte se var blödningen kom ifrån så vi fick en ny tid dagen efter.
Barnmorskan gjorde en hinnsvepningen eftersom jag hade gått 14dagar över tiden. På eftermiddagen gav det resultat i form av nya värkar, ungefär med 20 minuters mellanrum.
På kvällen tilltog dom och kom med ca 8-10 minuters mellanrum och så fortsatte det hela natten.

På morgonen den 1 december kl 9.00 avtog värkarna igen efter en varm och lång dusch.
Kl 14.00 hade vi tid på förlossningen så det va bara att åka in igen, nya koller och statusen va den samma som dagen innan. Fick i alla fall en sovdos med mig hem så att jag kunde få sova ut på natten!
Kl 16.00 på eftermiddagen kom värkarna igen. 15 minuters mellanrum, hela natten.

Den 2 December fick jag en ny hinnsvepning på sjukhuset kl 11,30, Lillan låg och sög på tummen på ultraljudet i godan ro och statusen va den samma som innan.
Det hela kändes mest hopplöst.. Jag va trött och sur över att jag hade värkar som inte gjorde någon nytta! Ingenting hände... Mer än att det gjorde ont! Vi fick tid till igångsättning på söndagen den 4 Dec kl 11,00.
Men i samma stund som vi lämnade förlossningen och begav oss till apoteket för att hämta ut smärtstillande kom värkarna igen. Nu i en helt annan karaktär. Mycket mer intensiva och nu fick jag stanna upp och koncentrera mig igenom värkarna för att kunna hantera dom! Under eftermiddagen ökade värkarna ännu mer i styrka och kom tätare o tätare. Kl 20,00 ringde vi förlossningen och bestämde oss för att åka in.

Kl 21,00 Va vi framme på förlossningen. Det tog bara tio minuter att köra in till sjukhuset vilket jag är mycket tacksam över. Att sitta i en bil med värkar är ingen hit!
Självklart började värkarna avta igen och Ctg-kurvan visade inga större tecken på att det va bebis på gång.. Inte heller hade öppningsskedet kommit igång riktigt. Jag som va helt säker på att bebisen va halvvägs ute!
Bestämde ändå att vi skulle stanna och med det sagt kom värkarna tillbaka som en chock.

Kl 22.00 Nu va det på riktigt. Täta intensiva värkar med endast några minuters mellanrum. Det kändes härligt att det va ett aktivt värkarbete.. Jag va mer än redo och längtade så efter lillan. Jag la mig i badkaret och Andre sprang ut till bilen och hämtade BB-väskan.
Badet va inget för mig, förlossningsskedet hade nog redan gått för långt och smärtan va för stor för att det skulle lindra. Inne på förlossningsrummet fick jag lustgas istället. Jag vet inte precis om jag tyckte det hjälpte mot smärtan men det kändes ändå skönt. Jag tror att det tog bort toppen på värken och jag kunde koncentrera mig på att andas i den istället.

Kl 02.00 Jag blev erbjuden EPA, jaaaa tack! Efter tre försök att sticka mig konstaterade dom att det inte gick. Kotorna i ryggen satt för tätt.. Jaha.. besvikelsen va stor. Jag hade verkligen inte tänkt föda barn utan bedövning.
Barnmorskan tog istället hål på hinnorna så att vattnet gick och med det kom krystvärkarna. Någon hinna låg kvar.. och istället för att få krysta fick jag knipa igen. Smärtan jag känt innan krysvärkarna bleknade i jämförelse mot vad jag nu kände. Efter ca 1 timmes tid försvann den sista hinnan och jag fick äntligen krysta, vilken härlig känsla. Krystvärkarna hade en sån enorm kraft och trycket neråt va såååå svårt att stå emot.

Den 3 december Kl 03,54 (16 dagar senare än avtalad tid) är lillan ÄNTLIGEN ute! Nu låg hon äntligen där på mitt bröst.. Så mjuk och så varm. Så liten och bara vår. Känslan är obeskrivlig.. Lyckan blev total och smärtan ett minne blott!

Igenom allt detta fanns Världens finaste Andie! Moas pappa och mitt livs kärlek. Vilken klippa!

Att föda barn är ett mirkel och det största man får vara med om här i livet. Det är magisk, hur människan är skapt för detta, hur kroppen vet precis hur den ska göra fast den aldrig gjort något liknadne innan..

Lillan är med sin pappa hos en kompis.. Det ekar tomt här hemma och gör lite ont i hjärtat.

Inväntar världens bästa farsa, sen håller vi helg. Fredagsmys med taco.. En härlig känsla som infinner sig!

Jag försöker knåpa ihop min förlossningshistoria, för vad vore en bebisblogg utan en sådan? Men allt tar sin lilla tid.. förhoppningsvis kommer den upp snart i alla fall!

Nu är det dags att börja blogga igen! Att sitta med html koder m.m går sådär när man har en liten bebis, så designen får ni ta för vad den är. Det får komma efter hand!

Och så va vi igång...